Ansedel Knut Bonde

Noteringar Karl Ulfsson Sparre hade en dotter Margareta Karlsdotter. Vem som var mor till henne är det ingen som vet säkert. Karl Ulfsson var gift fem gånger. Karl hade täta kopplingar till Israel Birgersson i början av sin karriär. Man skulle kunna gissa att Helena Israelsdotter var hans första fru eller en av de första. Många forskare vill gissa på henne som mamma till Margareta men det är osäkert. Sätesgården Tofta låg på Adelsö i Mälaren. (Källa: bl. a. Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten) Källor 1) Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten 2) Dick Harrison - Karl Knutsson

Citat SBL:

Släktens sista kvinnliga medlem var hans halvsyster Margareta Karlsdotter (d 1428 eller 1429), gift med först riddaren Knut Bonde (bd 5, s 317), sedan riksrådet Sten Turesson (Bielke; bd 4, s 150 f). Hon blev mor till kung Karl Knutsson, mormor till Sten Sture d ä och farmors mormor till Gustav I.
Född. [1]
Död 1428.

Karl VIII Knutsson Bonde. Citat EI s 512: f. troligen 1408; uppfostrades efter faders död hos styvfadern Sten Turesson; nämnes i handlingarna första gången 1422 15/9; erhöll vid arvskiftet efter modern 1429 gården Fogelvik i Tryserum sn (Kalm.), där han under de följande åren var bosatt; företog vidsträkta utrikes resor; slöt sig vid den nationella rörelsens utbrott till Engelbrekt 1434 och omnämnes s.å. såsom medlem av rådet; riksmarsk s.å. i okt.; vald till rikshövidsman 1436 men delade makten med Engelbrekt till dennes död s.å. 27/4; nedlade i mars 1438 sitt rikshövidsmannaskap, men valdes redan i okt. s.å. till riksföreståndare; medgav, sedan han betingat sig hela Finland och Öland i förläning, att konung Kristoffer i Danmark valdes till konung 1440, men fortfor att vara riksföreståndare intill Kristoffers ankomst till Sverige 1441; riddare och riksdrots vid Kristoffers kröning i sept. s.å. då han även erhöll förläningsbrev å Svartsjö län; nödgades redan i okt. s.å. avgå från drotsämbetet, som av konungen överlämnades till Kristiern Nilsson (Vasa), och återtog marsktiteln, som han därefter förde ända till konungavalet 1448; vistades såsom hövidsman å Viborg under åren 1442-1448 i Finland; efter konung Kristoffers död vald till Sveriges konung 1448 20/6; hyllad å Mora stenar s.å. 28/6 och krönt i Uppsala följande dag; vald till konung i Norge 1449 och krönt i Trondhjem s.å. 20/11; förlorade sin norska krona redan 1450; avsatt som konung i Sverige 1457 och avseglade i febr. s.å. till Danzig, där han sedan vistades till 1464, då han återkallades till konung på hösten sistn. år; avsade sig kronan 1465 30/1 och erhöll såsom ersättning Raseborgs och Korsholms län samt Satakunda i Finland; åter kallad till konung i sept. 1467 och höll sitt intåg i Stockholm s.å. 12/11; död 1470 15/5 och begr. i den till fransiskanerklostret i Stockholm hörande kyrkan (nuv. Riddarholmskyrkan).

Noteringar Karl Knutsson Bonde 1408-1470, kung 1448-1457, 1464-65, 1467-1470. Karl Knutsson kom från två av landets förmögna och inflytelserika släkter, Bonde och Sparre. År 1434 anslöt han sig till Engelbrekts upprorsrörelse och valdes till rikshövitsman. Unionstidens politiska oro speglades också i hans liv. Inte mindre än tre gånger var han kung. Efter Kristofer av Bayerns död valdes olika kungar i Danmark, Norge och i Sverige. Då Karl Knutsson, som valdes till svensk kung, insåg att hans möjligheter att bli kung även i Danmark och Norge hela tiden minskade, slog han in på en unionsfientlig politik, som senare fullföljdes av sturarna och Gustav Vasa. Under hans levnad var den politiska oron i landet ovanligt stor. Han hade inte bara Kristian I i Danmark till fiende. Ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna och hans mäktiga släkt utgjorde en tredje faktor i striden. Karl Knutsson Bonde hör till de mera kraftfulla personligheterna i den svenska medeltidshistorien. Efter en period av unionsregenter, Margareta, Erik av Pommern och Kristoffer av Bayern, lyckades Karl Knutsson år 1448 bli vald till Sveriges konung. Unionen splittrades tillfälligt. Karl lyckades även bli kung över Norge 1449, men tvingades avstå detta till Kristian I redan 1450. Efter konflikter med stormännen, som kom att ledas av ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna, tvingades Karl fly landet 1457. Kristian I valdes till kung sommaren samma år, och unionen var återställd. Redan 1464 restes upprorsfanan igen - men denna gång mot Kristian. Karl Knutsson återinkallades och fick denna gång inneha kungavärdigheten från augusti 1464 till januari 1465, då han åter tvingades lämna Sverige. Under de följande två åren styrdes landet av riksföreståndarna Kettil Karlsson Vasa, Jöns Bengtsson Oxenstierna och, sedan den sitnämnde avlidit, Erik Axelsson Tott. På hösten 1467 återinsattes Karl som svensk kung. Det hade väl inte direkt gått någon nöd på honom under mellantiden, då han innehaft hela Finland som förläning. Karl Knutsson Bonde avled, som Sveriges kung, den 15 maj 1470. Under sin sista regeringsperiod var hans inflytande dock begränsat. Han är den ende monark som innehaft Sveriges krona i tre perioder. Karl Knutsson var en mästerlig propagandist. Karlskrönikan, som tillkommit på hans initiativ, ger bilden av en folkkär och rättrådig monark, som kämpar mot ondskefulla och svekfulla utlänningar. Hans behandling av politiska motståndare talar dock ett annat språk. Karl Knutsson ägde gårdar i flera delar av riket, bland annat i Aspeland, Sevede och norra Tjust. Han bodde en viss tid på Fågelvik i Tryserums socken i norra Tjust (numera Östergötland). Karl Knutsson seglade 1440 till Öland och intog Borgholms fästning, som han sedan höll i pant för stora belopp årligen. Hans svärson, Ivar Axelsson Tott, blev befälhavare på borgen 1472 och bodde på borgen med sin familj till 1487, då Sten Sture d. ä. försökte avsätta honom. Ivar flydde då på natten från Borgholm och lyckades ta sig till Gotland. Vatikanarkivet har nyligen öppnat det tidigare hemliga arkivet för ämbetet för syndaförlåtelse, penitentiarian. Till ämbetet inkom 1438 en böneskrivelse från Karl Knutsson Bonde, Sveriges marsk och blivande kung, och hans nyblivna hustru Katarina Karlsdotter. Det var Karls andra äktenskap, hans första hustru Birgitta Turesdotter hade avlidit 1436. Eftersom Birgitta och Katarina var släkt med varandra ansåg brudparet att de behövde påvlig dispens för att försäkra sig om att deras äktenskap skulle vara giltigt i kyrkans ögon. Och - kanske ännu viktigare - att eventuella barn var legitima. Dispensen beviljades av ett ombud för penitentiarian. Under sitt sista levnadsår, 1470, gifte han sig -enligt vissa källor på dödsbädden-med frillan Kristina Abrahamsdotter med vilken han hade sonen Karl. Men sonen nådde inte sådan ålder att han kunde spela någon politisk roll. Det blev i stället Karl Knutssons systerson, Sten Sture den äldre, som fick fortsätta kampen mot danskarna. Bildhuggaren Bernt Notke har gjort en statyett föreställande Karl Knutsson. Då den inte är alltför smickrande, kan den antas vara porträttlik. Den finns på Gripsholms slott. Som yttre tecken på kunglig värdighet lät Karl Knutsson, liksom tidigare monarker, bruka ett riksvapen. Faktum är att just den version av det svenska riksvapnet, som Karl Knutsson pusslade ihop år 1448 har fått större bestående betydelse än något annan. Vi använder den fortfarande som Sveriges officiella "stora riksvapen": en fyrdelad huvudsköld med de tre kronorna i första och fjärde fälten och det så kallade folkungalejonet i andra och tredje. Som åtskillnad mellan de blå fälten lät Karl Knutsson placera ett gyllene kors, något som enligt flertalet bedömare har kommit att utgöra en direkt förebild för utformningen av den svenska flaggan. (Lästips: Karl Knutsson - en biografi, av Dick Harrison, se litteraturförteckningen) Källor 1) Lars O. Lagerqvist - Sveriges regenter - från forntid till nutid 2) Dick Harrison - Karl Knutsson Karl Knutsson Bonde ca1408-1470. Copyright: Engstrand & Andersson 2008.
Konung av Sverige 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470.
Född 1408. [1]
Död 1470-05-15.