.
Filip Finvidsson (Rumbyätten).
Citat ÄSF I-2 s 183: Kallas i det svenska stadfästelsebrevet till Upplandslagen Filip röde. Nämnes
första gången 1276, bär då dominustitel och placeras som nr 6 bland de 16 "majores regni", som
äro fastar vid och besegla konung Magnus salubrev till Sko kloster, varav också framgår, att han
tillhörde de stormän, som satte konung Magnus på tronen. Enligt Erikskrönikan deltog han i
stormännens uppror mot konung Magnus . Förekommer på nytt i konungens omgivning som
vittne vid ett gårdsbyte 1283 men ej vidare i rikspolitiska sammanhang. Nämnes 1296 som en av
representanterna för Attundaland vid Upplandslagens utarbetande. Levde ännu 1307. Innehade
jord i Frösåkers, Färentuna, Sjuhundra, Trögds, Vaksala och Vallentuna hd samt Åkers skplg i
Uppland. Vapen: en schackspelsrutad balk.
Noteringar
Filip Finvidsson av Rumby är troligen född på 1240-talet. Det finns olika uppgifter, men eftersom
flera av hans barn var vuxna på 1290-talet bör det inte vara senare än så. Han var alltså mycket
ung då andra folkungaupproret gick med åtföljande avrättningar av personer i Filips närhet. Det
måste i vilket fall om helst ha varit ett stort samtalsämne under hans uppväxt och han blev själv
en hängiven folkunge.
Han växte upp och gifte sig, men det är oklart med vem han gifte sig. De flesta ansedda moderna
historiker tycks vara överens om att han gifte sig med en dotter till Karl Tjälvesson på Fånö vid
Ekolsund och hans hustru Ingegerd. För denna dotter saknas förnamnet, men hon var en
Karlsdotter. Namnet på Filips svärmor var Ingegerd, dotter till Cecilia Knutsdotter och syster till
Johan och Birger Filipsson.
Ingen av Filips fyra söner fick barn, tre av dem på grund av celibatlöfte och den fjärde blev kanke
barnlös av andra skäl. De kallade sig "af Rumby" ibland men denna benämning tog slut ned dem.
Av Filips två döttrar blev en nunna. Den andra dottern Ingegerd fick däremot hela sju barn men
de ärvde släktbeteckning från fadern. Därefter försvinner Rumbyätten från den historiska arenan.
Aktörer i det tredje folkungaupproret var Johan och Birger Filipsson, Johan Karlsson Fånö, Anund
Turesson och Filip Finvidsson från Runby. Upproret syftade till att återinsätta Valdemar Birgersson
på tronen. Det blev inte framgångsrikt.
En av de utländska rådgivarna till kung Magnus var hans svärfar, Gerhard von Holstein, som blev
centralfigur i det sista folkungaupproret. Mycket av upproret är okänt för eftervärlden men
folkungarna tillfångatog Gerhard von Holstein och förde honom till Johan Filipssons borg,
Ymseborg vid Skara. Hur fortsättningen var tänkt vet ingen, men kung Magnus använde sig av
list som liknande hans faders år 1251 genom att ge löften om förlikning vid ett möte i Gälakvist vid
Skara. Det slutar med att Magnus överlistar folkungarna, tillfångatar dem och för dem till
Stockholm. De hålls fångna en tid och döms sedan till döden. År 1280 halshöggs Johan och Birger
Filipsson, Anund Tunesson och Johan Karlsson på Norrbro Stockholm. Filip Finvidsson överlevde.
Johan Filipssons änka, Ingeborg Svantepolksdotter gifte sedan om sig med Anunds son, Tune.
Filip Finvidsson klarar livet, men dömdes till mycket höga böter. Varför Filip klarade sig och inte de
andra är oklart. Han tycks ha köpt sig fri genom att erbjuda hälften av sin förmögenhet som
bestod av ett stort antal gårdar. Om det var en påtvingad konfiskation eller ett erbjudande för att
klara livhanken är inte känt. Men den möjligheten fick inte de andra upprorsmännen som väl var
minst lika rika. Det kan möjligen ha berott på att Filip var den yngste av dem och därför inte
betraktades som ledande. Det kan också ha berott på att Magnus behövde någon ledande
folkunge kvar i livet för att kunna genomföra sina politiska ambitioner. Magnus var en smart och
taktisk statsbyggare och när han blivit av med dle värsta motståndarna satsade han på att bli vän
med resten.
Under 1290-talet var Filip med bland dem som hade kung Birger Magnussons uppdrag att
nedteckna Upplandslagen. Den som ledde gruppen var Birger Persson i Finsta, den heliga Birgittas
far. Filip kallades då Filip Röde från Runby. De övriga i gruppen var: Från Tiundaland domprosten i
Uppsala Andreas And, Röd Keldorsson, Bengt Bosson, Ulf Lagmansson, Hagbard från Söderby,
Anders från Forkarby och Torsten från Sandby. Från Attundaland Filip röde från Runby, Håkon
lagman, Eskil den skelögde, Sigurd domare och Jan Gåsabog. Från Fjädrundaland Ulf från Önsta,
Görrik och Ulvheden domare. Det står i förordet att lagen blev skriven 1295. Den minderårige
kung Birgers stadfästelse kom 1296. Birger Persson som ledde lagstiftargruppen var av uppländsk
lagmanssläkt, både hans far och farfar var lagmän. Själv blev han lagman i Uppland ungefär
samtidigt som Upplandslagen skrevs.
(Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten)
Källor
1) Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten
Dominus, riddare.
Född. [1]
Död efter 1307.