|
I motsats till sin svärfar Knut Jonsson och sina svågrar Ture Kettilsson (Bielke; bd 4) och Håkan
Jonsson Läma (bd 24, s 487), vilka under 1310-talet var konung Birgers drots, kammarmästare
och marsk, slöt sig B tidigt till hertigarna Erik och Valdemar, som i ett gåvobrev 1307 kallade
honom "dilectus et fidelis noster", en beteckning som saknas i konung Birgers bekräftelsebrev
1311. Då B nästa gång nämns, i fredstraktaten i Roskilde 1313, har han blivit riddare. När
hertigarna i Lödöse så upptog ett lån av några Lübeck-borgare, kallas B hertigarnas rådsherre och
ställes som löftesman för lånets betalning. Han medverkade i hävdeskiftet mellan hertigarna i
Lödöse 1314, då Valdemar på sin lott bla fick Borgholm, dit denne följande år förlade sitt residens.
B synes närmast ha varit knuten till hertig Valdemar och dennes gemål Ingeborg Eriksdotter. Man
finner honom hos denne på Borgholms slott 1317 och hos hertiginnan i Kalmar följande år.
Sedan hertigarna fängslats i Nyköping Lucianatten 1317 av kung Birger, ansåg sig denne ännu 27
febr 1318 kunna räkna Knut Jonsson och Håkan Läma som sina anhängare. I det testamente som
upprättades i de fångna hertigarnas namn 18 jan 1318, troligen på föranstaltande av biskop Karl
(bd 20) av Linköping, utsågs tre biskopar och fem världsliga stormän, bla B, till
testamentsexekutörer. I den resning som då redan börjat i syfte att befria hertigarna och störta
konung Birger hörde testamentsexekutörerna till ledarna. De konfiskerade bla alla Knut Jonssons
gods och överlämnande dem 31 jan 1318 till B. Även lagmansdömet i Östergötland, som herr
Knut innehaft ännu 1316, överläts till B. Enligt ett par annalnotiser hade under tiden konungens
värvade ryttare brutit en avtalad vapenvila och 19 mars 1318 åstadkommit ett blodbad på ett
omisstänksamt bondeuppbåd i Karleby i Västergötland, och Erikskrönikan berättar, att konung
Birger endast genom ingripande av herr B kunde förmås att avbryta massakern och låta de
överlevande bönderna draga hem. Under hösten anslöt sig även Knut Jonsson till hertiginnornas
parti, och ett brev från Lödöse 8 okt 1318 av hertig Valdemars änka beseglades av hertiginnornas
råd, till vilket nu både han och B räknades. Efter kung Birgers danska hjälphärs förkrossande
nederlag vid Mjölkalånga nära Finjasjön slöts i Roskilde 11 nov 1318 ett långt stillestånd, vari B
utsågs till en av de fyra sv skiljedomarna. Fördraget ratificerades i Sthlm 21 mars 1319, och bland
de många sv sigillanterna var också B.
Som lagman i Östergötland deltog B i kungavalet 1319 och hörde till utfärdarna av det märkliga
frihetsbrevet i Uppsala på valdagen 8 juli. Han var också bland de sv riddare och riksråd som med
den nyvalde konung Magnus for till Lödöse för att denne av norrmännen skulle hyllas som konung
i sitt norska arvrike. I Lödöse utfärdade dessa sv riksråd tillsammans med kungamodern
hertiginnan Ingeborg Håkansdotter 28 juli 1319 brev med försäkran till biskoparna, prästerskapet
och kyrkan i Sverige om bibehållande av alla gamla k privilegier.
Som framgår av två brev 2 och 5 juni 1320, deltog B i den herredag i Sthlm där- kung Birgers son
junker Magnus dödsdömdes och avrättades. 5 jan 1321 beseglade B i Alvastra ett testamente
tillsammans med svärfadern Knut Jonsson. Denne reste jämte flera andra herrar till Varberg, där
de sammanträffade med hertiginnan Ingeborg Håkansdotter. Där utfärdades 27 jan i konung
Magnus' namn tre brev till förmån för biskop Karl och Linköpings domkyrka. I brevtexterna
uppräknas bland sigillanterna hertig Valdemars änka Ingeborg, ärkebiskop Olof, Mathias
Kettilmundsson (bd 25), Birger Petersson (Finstaätten; bd 4) och B, men de har aldrig beseglat
breven, utan andra herrars sigill har vidhängts. Anledningen kan vara, att biskop Karl ej behövde
deras sigill, emedan de redan beseglat nästan likalydande brev, som utfärdats av de båda
hertiginnorna 1 aug 1318 och av kungamodern 25 nov 1319. Knut Jonsson, Ture Kettilsson och
Håkan Jonsson Läma, vilka i det längsta tillhört kungapartiet, hade inte beseglat de tidigare breven
men uppräknas bland sigillanterna i Varbergbreven och har också beseglat dem. Uppenbart är att
hertig Valdemars änka ej varit med i Varberg, och detsamma gäller kanske också B och hans
förutnämnda medbröder. Det finns därför ej tillräckliga skäl för att av den egendomliga
beseglingen konstruera (Beckman 1954, s 74) en dramatisk konflikt mellan Mathias Kettilmundsson
och Knut Jonsson.
Den spirande misstron mot kretsen kring kungamoderns gunstling Knut Porse kom till klart
uttryck i det brev som konung Magnus' sv rådsherrar, däribland B, från en talrikt besökt herredag
i Örebro riktade till hans norska riksråd 12 april 1321. B hörde också till de riksråd som i (Söder)
Tälje 4juni 1322 beseglade förlikningsavtalet och privilegiebekräftelsen för Visby och som i Skara
29 juli 1322 beseglade den konfederation mellan riksråden, som riktade sig mot kungamoderns
och hennes utländska gunstlingars otillbörliga inflytande på rikets styrelse. Endast några veckor
senare upprättade B på sjukbädden 9 sept 1322 sitt testamente, genom vilket han valde
Linköpings domkyrka till sin gravplats och gjorde donationer till den av hans förutnämnde politiske
meningsfrände linköpingsbiskopen Karl en av hans testamentsexekutörer jämte svärfadern
Knut Jonsson och brodern Karl Nilsson stiftade Eriksprebendan i Linköpings domkyrka, till alla
kloster och hospital i Linköpings stift samt till kyrkorna och prästerna i de socknar där han ägde
gods. De fa uppgifterna om B:s egendomar visar, att han hade gods i skilda delar av Östgöta
lagsaga, men tyngdpunkten torde ha legat i Bankekinds härad i sydöstra Östergötland.
Författare
Jan Liedgren
Riddare, riksråd Född [1] . Död omkring 1322. |
|
Bo Niklisson (Natt och Dag)
Född [1] . Död omkring 1322. Riddare, riksråd | |||
|
M
N N N N.
Född [1] . Död omkring 1299. | |||
| . |
Källor
Birgits morfars anor
Framställd 2020-04-06 av Birger Bergenholtz med hjälp av Disgen version 2019.
Startsida.