Håkon_V "Hålägg" av Norge (Magnusson).
Noteringar
Håkon "Hålägg" Magnusson är anfader till många svenska, danska och sachsiska kungar. Hans
döttrar var Ingeborg och Agnes. Håkon var kung från 1299 efter att ha varit hertig över en
tredjedel av Norge.
Å.r 1301 var kung Håkon 31 år gammal, en man i sin bästa ålder. Ett bevarat kungahuvud i sten
framställer honom med intensiva, runda, något tättsittande ögon, en kraftig, bred näsa som
överst mynnar ut i några djupa veck mellan ögonen, och långt hår som hänger vågigt över
öronen och enligt tidens mode är kortklippt ovanför ögonen, så att det framhäver en hög panna.
En ovanligt lång överläpp gav ansiktet ett egendomligt, möjligen något underligt uttryck. Han var
reslig med karaktäristiska långa, smala ben, en uppenbarelse som gjorde att han var känd som
Håkon Hålegg, Håkon den långbente. Det var ett smickrande tillnamn, avsett att lovorda ett
värdigt, högrest utseende.
Håkon var en intelligent och välutbildad man som behärskade latin tillräckligt bra för att kunna tala
språket obehindrat inför grupper av lärda utländska män. Han var intresserad av lag och rätt och
hade knutit många juridiskt skolade män från kyrkliga kretsar till sin skara av rådgivare. Han
arbetade med att införa administrativa reformer i regeringsapparaten för att göra den mer effektiv
och mindre korrumperad, och studerade ivrigt uppbyggnaden av de sofistikerade kungliga
byråkratierna England och Frankrike, i synnerhet Frankrike, där många av hans främsta rådgivare
hade läst juridik vid universitetet i Paris och vars kung Filip IV, med det smickrande tillnamnet "den
sköne", Europas mäktigaste man, Håkon stod i vänskaplig politisk förbindelse med.
Håkon var djupt troende och såg till att böneritualer och högläsng av religiösa texter praktiserades
vid kungahirden. Han ogillade tillgjordhet och fåfänga, och även om ytterst få bevarade skrifter
och dokument direkt beskriver hans personlighet är det svårt att undgå känslan att han var en
allvarstyngd man som var sträng till sitt väsen. Kungabördan vilade tungt på hans axlar.
Vänskapen mellan det norska och det franska kungahuset tog sig bland annat uttryck i att Håkon
ställde sig på kung Filips sida i den vid denna tid uppseglande konflikten mellan Frankrike och
England. Den fransk-engelska konflikten skulle vara i många år och berodde bland annat på att
Filip stödde den skotska aristokratins kamp för självständighet från den engelska kronan. I
Skottland rasade kriget mellan kung Edvard I och skotska upprorsmän, och även Håkon stödde
skottarna, visserligen mer med ord än med handling. Men han utfärdade faktiskt ett lejdebrev för
den skotske krigsledaren William "Braveheart" Wallace, som garanterades skydd och fri lejd i
Norge. Brevet finns i ett engelskt arkiv, William bar det nämligen på sig när han 1305 greps av
engelsmännen och fördes till London, där han senare avrättades.
Utanför rikets gränser var han en både respekterad och fruktad nan. Liksom alla andra kungar var
Håkon en dynastibyggare. sysselsatt med att säkra sin blodslinje och djupt upptagen av att
kämpa för sin position bland Nordeuropas furstar. Kungens sändebud reste till London och Paris,
men det var i de nordiska närområdena som hans viktigaste politiska intressen låg.
(Källa: Tore Skeie - Jungfrun från Norge)
Källor
1) Den svenska historien, del 3
2) Tore Skeie - Jungfrun från Norge
3) Dick Harrison - Gud vill det - Nordiska korsfarare under medeltiden
Kung i Norge 1299-1319
Född
1270
[1] .
Död
1319-05-08
i Norge.